Likasom förtjensten att undan förgängelsen hafva räddat Finlands
historiska minnen nästan uteslutande tillhör Porthan, likaså hafva
nationens mythiska qvarlefvor hufvudsakligast genom D:r Lönnrots
verksamhet blifvit framkallade i ljuset. Alldeles obanad var väl
icke heller den väg, han beträdde; men, hvad man före honom gjort,
är liksom det icke vore till, sedan Kalevala och Kanteletar trädt
i dagen. De få dessförinnan gjorda runo-samlingar hafva numera
betydelse endast i den mon, som de tjenat till att framkalla dessa
åtminstone för Finland evigt dyrbara skatter. Men ur denna synpunkt
betraktade hafva de ett stort, historiskt värde, och vi anse af sådan
anledning för en pligt att omnämna de förnämsta bland dem, som för
D:r Lönnrot banat vägen. -- Den som först fästade uppmärksamheten
vid vår inhemska poesi, var Porthan -- den Finska litteraturens
heros. Man tror, att Porthan det oaktadt icke alltför högt uppskattat
de mythiska sångerna; men han samlade dem icke desto mindre, och
genom hans föresyn väcktes äfven andra, i synnerhet Ganander, att
fortgå på samma bana. Gananders förtjenst består dock icke så mycket
i gjorda runo-samlingar, som i bemödandet att tillvägabringa en
Finsk Mythologi. Väl säger han sig "_i flere år hafva genomgått
alla tillgängliga och i landet möjligen existerande Runor_", men
ur dedicationen i hans arbete framlyser, att de till större delen
blifvit af Porthan honom meddelade. Detsamma torde i ännu högre
grad gälla om Lenqvist, hvars mythologiska arbete för öfrigt vida
öfverträffar Gananders. I allmänhet synes man vid denna tid ännu
icke varit betänkt på utgifvandet af en fullständig runo-samling,
utan ansåg det till en början vara nödvändigare att bearbeta en
mythologi, såsom "clavis poëseos Fennicae" (Gan.). -- Efter Porthans
död stod den Finska litteraturen en lång tid stilla, sörjande blott
den hädangångne. Men med år 1809 vaknade hon åter till nytt lif. Vid
denna tid eller åtminstone kort derefter uppträdde många utmärkta
litteratörer, och under den tidrymd, som sedan tilländalupit,
räknar den Finska litteraturen flere bearbetare, än under hela det
föregående seklet. Ibland dem hafva de flesta i större eller mindre
mon egnat sin uppmärksamhet åt folkpoesien. Mest förtjent är i detta
afseende D:r Topelius, hvilken i fem särskildta häften utgifvit en
samling af äldre och nyare runor. Honom tillhör äfven förtjensten
att hafva angifvit de orter, hvarest de Finska sångerna renast och i
största mängd bibehållit sig. Han säger i företalet till femte häftet
af sin samling: "På få ställen och nästan ingenstädes i Finland
finnas fullständiga och oförderfvade forntida qväden. -- --
Ett enda ställe på jorden, som äfven är utom Finlands gräns, nemligen
några Socknar i Archangelska Guvernementet samt i synnerhet,
Wuokkiniemi Församling, räddar ännu fordna seder och den fordna
hjelte-ättens minnen i deras rena och oförfalskade drägt. -- --
Derifrån har äfven jag med icke ringa möda förskaffat mina bästa
sånger." -- År 1820 företog sig Prof. v. Becker i Turun Wiikko-Sanomat
att till enhet bringa en mängd sånger om Wäinämöinen. Detta försök, så
obetydligt det äfven var, förtjenar likväl uppmärksamhet, såsom det
första i sitt slag. Emellertid synes man i början icke fästat någon
uppmärksamhet vid denna vink. Således fortfor Topelius att utgifva
sin samling i fragmentarisk form. Samma, method följdes af D:r
Lönnrot i "Kantele", ehuru, han i företalet till Kalevala säger
sig redan år 1826 vid författandet af sin academiska afhandling om
Wäinämöinen hafva kommit på den tanken, att de förhanden varande
Sångerna om Wäinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen m.ö. sannolikt
voro fragmenter ur längre cykler. Men de runor han samlade under sina
vandringar i Finland åren 1828 och 1831, voro alltför obetydliga för
att gifva anledning till ett combinations-försök. Först sedan han
1832 och följande åren besökt de af Topelius anvista orter utom
Finska gränsen, började han utföra sin storartade plan att till
enhet bringa alla Fornfinska sånger af episkt innehåll. [Ehuru den
ursprungligt Finska folkpoesien är så charakterristisk, att deri
icke en enda rad kan infuskas, utan att hvar och en, som gjort dess
närmare bekantskap, genast urskiljer det äkta och ursprungliga från
all oäkta afvel, så hafva likväl åtskilliga Pseudo-critici i mjugg
sökt insinuera den oskyldiga förmodan, att D:r Lönnrot, för att
få sin idé realiserad, sjelf completterat Kalevala. Skulle dessa
affällingar vilja i nåder skänka sitt fosterland en tusende del af
den kärlek, hvarmed de sannolikt omfatta sina egna, höga personer,
så vore det för dem, om icke lätt, åtminstone möjligt att öfvertyga
sig derom, att icke en enda af D:r Lönnrot sjelf författad vers
förekommer i hela Kalevala. Vare det likväl långt ifrån mig att för
den Finska Litteraturen vilja göra proselyter af dessa petrificater.]
Huru han lyckats i detta företag, må blifva ett problem för kommande
tider, då, såsom vi hoppas, ett ännu större antal af forntida qväden
kommit i dagsljuset. Emellertid vore det önskligt, att D:r Lönnrot
skulle redogöra för sammanhanget i Kalevala och ådagalägga den enhet,
han trott sig finna deri. Af de åsigter, han uttalat i sitt företal
till Kalevala, synes härflyta, att han icke anser detta qväde kunna
göra anspråk på enhet i högre mening. Han säger bland annat: "Enligt
min mening hafva dessa runor uppstått småningom och i samma ordning,
som händelserna tilldragit sig. De skilda sångerna om Wäinämöinen,
Ilmarinen och Lemminkäinen torde icke vara författade af en enda,
utan ett verk af många. Den ena anförtrodde åt minnet en, den andra
en annan tilldragelse och skildrade, hvad han sjelf hade sett eller
hört." Utan att inlåta oss i någon kritik öfver dessa påståenden,
vilja vi allenast anmärka, att, enligt D:r Lönnrots åsigt om runornas
historiska uppkomst, enheten i Kalevala kommer att bero derpå, att de
skilda tilldragelserna ordnas i behörig tidsföljd. Det var sannolikt
äfven denna åsigt, som förmådde honom att i Kalevala införa runorna
28-32, hvilka till sitt innehåll på intet vis sammanhänga med de
öfriga. -- Men huru D:r Lönnrot äfven må hafva uppfattat sammanhanget
i Kalevala, så är i hvarje fall den mening obefogad, som finnes
uttalad i företalet till Runola, att Kalevala endast innehåller en
mängd stympade runo-fragmenter. Hvem medger icke, att mången runa
under tidernas lopp kunnat stympas och förändras, ja till och med
försvinna? Men en hvar, som ej låter förblinda sig af fördomar, bör
finna i Kalevala vida mer än fragmenter. Öfversättaren skall, för
att icke göra sig skyldig till maktspråk af motsatt beskaffenhet,
lemna en kort öfversigt af arbetets innehåll, så att läsaren bättre
kan sammanhålla det hela och lättare inse sammanhanget emellan de
särskildta partierna. -- Det är i fråga om detta sammanhang icke
likgiltigt, hvilken ordning runo-sångarne sjelfva iakttaga. De flesta
följa naturligtvis ingen ordning, utan recitera ett stycke allt
eftersom det faller dem i minnet. Men de flesta bland dem jag under
mina vandringar i Olonetska och Archangelska Guvernementen varit
i tillfälle att höra, sjunga runorna om Sampo i ett sammanhang.
Wäinämöinens, Ilmarinens och Lemminkäinens Pohjola-färder betrakta
de äter såsom skilda cykler. Men då Pohjas fagra mö var målet för
dessa färder, så kunna äfven dessa cykler betraktas såsom ett inom sig
slutet helt. Sålunda erbjuder Kalevala tvenne väsendtliga afdelningar,
hvilka åter hafva ett ganska nära inbördes sammanhang derigenom, att
Pohjolas värdinna hade utfästat sin dotter såsom belöning för den, som
kunde smida Sampo. Detta underbara redskap förfärdigas af Ilmarinen.
Ehuru således flickan hade bordt tillhöra honom, ledsnade han likväl
vid lifvet i Pohjola, förr än det lyckats honom att tillvinna sig
hennes kärlek, och återvände så till sin hembygd. Emellertid sökte
äfven Wäinämöinen och Lemminkäinen att vinna hennes ynnest; men
slutligen segrade dock Ilmarinen -- Genom de runor, som besjunga dessa
trenne hjeltars Pohjola-färder, afsöndrar D:r Lönnrot Sampo-cykeln
i tvenne afdelningar. Han låter frieri-runorna begynna, så snart Sampo
var hopsmidd, och Ilmarinen återvände till hemmet. Denna fördelning kan
ur flere skäl försvaras. Först och främst träda Kalevala och Pohjola
i den sednare afdelningen af Sampo-cykeln i ett så fiendtligt
förhållande till hvarandra, att några frieri-färder ifrån den ena
orten till den ändra derefter ej kunna tänkas äga rum. Vidare är
det ganska naturligt, att fiendtligheterna först då taga sin början,
sedan Ilmarinens hustru blifvit dödad, och Pohja-dottren icke
mera utgjorde ett föreningsband emellan Pohjolas och Kalevalas
folk. Ett vigtigt skäl för ifrågavarande fördelning är äfven det,
att Lemminkäinens öden i den sednare afdelningen af Sampo-cykeln
förutsättas såsom bekanta?